|
KörJournalen nr 1/08
Ett Vintermöte kring lek och kreativitet
Text: Anki Lindström Larsson
Från öst och väst – från norr och söder kom de. Ja alla stiftsförbund utom ett var representerade vid årets upplaga av Vintermötet visade det sig när SKsf:s styrelseordförande Karl-Göran Linzander 9 januari höll upprop i Stiftssalen på Stiftsgården i Rättvik 9.
Här i den vackra salen med utsikt över Rättviks kyrka, och med härliga textila dalamålningar på väggarn, hade man bänkat sig, drygt 80 deltagare. Innan dess och under tiden och efter samlingen hälsades det och kramades – det är ju så roligt att mötas. Så är det alltid när kyrkosångsfolk strålar samman.
Detta var nionde gången i kursens nya tappning och för tredje gången var mötesplatsen Stiftsgården i Rättvik. Traditionen med Vintermöte går längre tillbaka – till 70-talet – men fick ny form och innehåll1990. Många gästande föreläsare har medverkat – John Bell, Pablo Susa, Eyvind Skeie, John Rutter, Svein Ellingsen, Erik Westberg, Ylva Eggehorn – listan börjar bli lång.
I år var den mest långväga gästen Jorge Lockward – musiker från Dominikanske republiken men bosatt och arbetande i New York sedan 15 år tillbaka. Där är han verksam som kyrkomusiker parallellt med uppdrag som koordinator inom den världsvida metodistkyrkan. Han var redaktör för Tenemos Esperanza, en ny trespråkig sångbok, (engelska, portugisiska och spanska), som kom ut 2003 och han har också ett uppdrag inom ett ekumeniskt gudstjänstprojekt i New York.
Överskriften för Jorge Lockwards föredrag var ”Grace, Beauty and Transformation”. Han talade bl a om de fem steg, som han hitintills tagit på sin väg som kyrkomusiker. Det första steget präglades av plikt, han spelade vad han var ombedd att spela, Nästa steg blev att spela det folk ville höra, tyckte om – typ församlingens favoritsånger. Steg tre kom när han hellre ville spela det han själv tyckte var bra och vacker musik. Det ledde fram till nästa steg då han med sitt sätt att spela och den repertoar han valde ville korrigera och/eller undervisa sin församling när det gällde gudstjänsten musik. Nu, menade han, hade han kommit till ett stadium är människorna är viktigare än musiken. Från att vilja förändra människorna i församlingen till att bli som han skulle att vilja att de var, till att upptäcka och uppskatta vilka de faktiskt är. Och i detta ligger en stor skönhet.
Om kreativs ledarskap talade Karin Eklundh, kördirgent och sångpedagog från Uppsala, med bl a bakgrund sånggruppen Fjedur och ledare för damkören La Cappella. Åren med Fjedur präglade Karin mycket. Hon blev, berättade hon, mycket formad och påverkad av de åren och är mycket glad över att få ha varit med om det. Och ur sin ”påse med låtar” plockade hon fram några härliga afrikanska sånger och lärde ut till vintermötesdeltagarna. ”Vandra med oss för vägen är lång…” sjöng och dansade man så att Stiftssalen gungade.
Utdrag ur artikel i KörJournalen nr 1/08
Varför går vi inte mot röd gubbe?
Text och bild: Anki Lindström Larsson
Om kyrkorummet bara blir ett vackert, rofyllt rum att vistas i, men inte säger människorna något mer – vad är det då för nytta med allt, man smyckat det med under århundraden? Den frågan ställde Arne Wiig, domkyrkokaplan i Härnösand, i sitt föredrag under Vintermötet i Rättvik. Arne Wiig har doktorerat i religionshistoria kring metaforer och symboler. Hans föredrag i Rättvik hade rubriken ”Det heliga rummets dolda hemligheter”.
– Sedan barndomen har vi en längtan att lyfta och röra på saker, så at vi ser något mer. Detta hoppas jag, att ni har kvar i er allesammans, inledde Arne Wiig och fortsatte med att beskriva en symbol, som vi alla känner till och tolkar lika – röd eller grön signal.
– Symboler, tecken och riter förutsätter att vi har en gemensam kontext, som när vi står framför en röd eller grön gubbe, sa Arne Wiig. Om vi går eller inte går då, det beror på att vi lärt in att rött är en varningssignal och grönt signalerar klartecken. Vi har mängder av gemensamma referenser. T ex känner vi på oss hur folk ska se ut för att stämma in i omgivningen, och vi kan direkt utskilja, när någon avviker från mönstren. Det kallar man i forskningen för explicit kontext. Tänk er att grannen är som en ring och ni är en annan ring och era ringar överlappar varandra en aning. Det räcker för att man ska kunna prata om vädret och liknande.
– Men så går ni in på djupare saker – ert själsliv eller något i er närmiljö, som den andre inte har tillgång till och dialogen tystnar. Då närmar man sig det som kallas implicit kontext, som rymmer alla våra personliga erfarenheter från den tidigaste barndomen till dagens datum. Vad många inte har klart för sig, när man hör om en dagsaktuell händelse, är att vi inte kan bedöma mer än utifrån det, vi redan har lagrat på oss av sinneintryck, av känslor och tankar. Därför blir bedömningen ytterst subjektiv. Det här med implicit kontext kallar man ibland för att ha förutfattade meningar.
Så fortsatte Arne Wiig in i kyrkans och gudstjänstens värld och illustrerar allt med bilder av symboler, målningar, arkitektur och föremål. |
|
